Hoppa till innehåll
Språk Språk
svenska svenska English English
 
 

Torp

 

Torpet Moralund

Torpet Moralund låg strax söder om järnvägsviadukten mitt i Märsta utmed nuvarande vägen till Arlanda. Bilden är hämtad ur Bror Lindhs arkiv och är tagen av Tomas Stavbom.

Torpens historia spänner över cirka 900 år. Redan på vikingatid fanns ordet som begrepp för nyodling. Många ortnamn från den tiden har fortfarande efterledet torp. Inte minst i slättbygder som Uppland.

Torpen kom med nybyggarna, ofta på allmänningen utanför byägorna. De låg enskilt till skillnad från gårdsbebyggelsen som var samlad i byn. Ordet torp har under hela medeltiden och i nyare tid använts som beteckning för nybyggen av olika slag. (I så motto stämmer namnet Torp bra på förre statsministerns berömda mangårdsbyggnad i Sörmland).


1800-talet storhetstid

Under nio sekler har torpens status förändras flera gånger, från trälens bostad till dagens populära sommarboställe. Under 1200-talet öppnades en process för större frihet för torparna. De blev landbor och åbor som en del av den feodala och jordägande makten i samhället.

Torpens storhetstid inträffade runt 1860 med cirka 100 000 jordtorpare plus ett antal skogstorpare i hela landet. År 1910 hade antalet halverats till 53 000, år 1930 till 17 000. År 1943 kom en ny lag som förbjöd systemet med arbetskraft på stat, det vill säga ersättning i form av naturaförmåner, och så kallade dagsverken. Därmed upphörde etableringen av torp.

Under 1800-talet byggdes ett stort antal torp i gränsmarkerna mellan skog och åker vid Kättsta i Husby Ärlinghundra och i Mörby i Odensala. I dag finns fortfarande ett fåtal torp kvar i gamla randbygder, men huvuddelen av dem som fanns i Sigtuna kommun ännu år 1900 har försvunnit.

Lantmäterikartor från 1700-talet visar att de stora gårdarna och säterierna i nuvarande Sigtuna kommun hade mellan tio och tjugo underlydande torp. Lövstaholm i Odensala hade exempelvis 17 torp på sina ägor. Den tidens stordrift blev beroende av torparnas dagsverken.

Egendomligt nog skapades mycket få torp i den centrala slättbygden runt Odensalaslätten.


Ränta och skatt

Vid de nya och omfattande skatteskrivningarna på 1500-talet var torpen för små för att värderas i mantal men stora nog för att tvingas betala jordränta eller så kallad avrad till staten eller till frälsegårdarna.

På 1600-talet skattade den enskilde torparen ungefär en fjärdedel av vad bonden gjorde. Torp som växte klassades efter hand som hemman.


Soldattorp och banvaktarstuga

I slutet på 1600-talet infördes det så kallade indelningsverket, ett nytt system för att få manskap till krigshären. Då skapades speciella torp för indelta soldater, dragoner, ryttare och båtsmän. Omkring 20 000 soldattorp fanns runt om i landet vilka organiserades i rotar. En eller flera gårdar utgjorde en rote som skulle rusta en soldat med tillhörande torp.

Torpet var en enkelstuga eller sidokammarstuga. Under 1870-talet fanns i nuvarande Sigtuna kommun drygt 90 soldat- och dragontorp. Mindre än häften av dem finns kvar i dag.

Befälen hade särskilda boställen. Fyra befälsboställen fanns i Velamby i Vidbo, i Norrby i Lunda, vid Alby i Haga och i Tollsta i Odensala.


Försörjningsmöjlighet

För den snabbt växande folkmängden på landsbygden under 1800-talet blev torpet en möjlighet att försörja sig. Vid de stora skiftesreformerna förvandlades många torp till självständiga fastigheter under stamfastigheten. Visa torp kunde friköpas enligt den nya ensittarlagen.

De växande stora jordbruken vid frälsegods och säterier krävde alltmer arbetskraft som gav grogrund för torpsystemet. Skogstorpare och jordtorpare utförde dagsverket åt markägaren mot att de fick bruka en egen jordplätt för familjen.

Torparen hamnade då någonstans mellan arrendebonden som betalade avgäld i form av kontanter eller varor till markägaren och de mer eller mindre egendomslösa backstugusittarna som levde på tillfälliga arbeten och vad det egna torpet kunde ge från en ko, en gris eller några höns och trädgårdsodling.

Vid sekelskiftet 1900 ändrades torpinstitutionen och blev alltmer penningarrenden vilket gav torparna ökad frihet gentemot markägarna.

Här nedan följer en förteckning över torpen i nuvarande Sigtuna kommun från slutet på 1800-talet då antalet torp var som störst. Torpen är namngivna under respektive stamfastighet. Under torpnamnet finns namn och personuppgifter på den brukare som bodde på torpet.

En särskild förteckning redovisar soldattorpen, klicka här för att öppna dokumentet i ett nytt fönster.

Torpinventeringen och texterna är sammanställda av Åke Ekdahl, Bror Lindh och Arne Ohlsson.