Hoppa till innehåll

Hembygdsforskning


Vad är hembygdsforskning?

Hembygdsforskning handlar i stor utsträckning om att söka, tolka och dokumentera spåren efter människor som levde i våra bygder långt tillbaka i tiden. I bästa fall kan man öka förståelsen för hur vardagen såg ut för dessa människor.

Lämningar från verksamheter före historisk tid, det vill säga längre tillbaka än medeltid vid 1100-talets början, spåras som fynd vid arkeologiska undersökningar. Under medeltid och därefter hämtas mängder av historisk information från de skrivna dokumenten i arkiven, de rikstäckande, (riksarkivet bland annat), de regionala (landsarkiven) och de lokala (Sigtuna kommuns centralarkiv).


Fornlämningar

För hembygdsforskaren gäller det att tänka på lagskyddet för fornlämningar. Fornlämningsbegreppet har successivt förändrats till att omfatta allt yngre lämningar. Numera betraktas grunder efter kvarnar och äldre industrianläggningar som hyttor, smedjor, rester av det gamla odlingslandskapet i form av stengärdsgårdar och odlingsrösen, övergivna bytomter och torpställen, som fornlämningar. Allt detta skyddas av kulturminneslagen.

Sedan 1930-talet registreras och beskrivs alla synliga fornlämningar i fornminnesinventeringen och noteras i fornminnesregistret av Riksantikvarieämbetet. Lämningarna ska markeras på den ekonomiska kartan så att myndigheter och allmänhet ska veta var fornlämningarna finns. Därmed ska de kunna vårdas och skyddas mot skada. Detta är en angelägen uppgift för bland annat hembygdsföreningarna. Kulturminneslagen ersatte den gamla fornminneslagen från 1942.


Fornlämningars lagskydd

Fornlämningar har ett starkt lagskydd. Det är förbjudet att förändra, ta bort, skada eller täcka över en fornlämning. Ingen får undersöka eller avlägsna en fornlämning utan att begära tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens grundprincip är dock att fornlämningar alltid skall bevaras, om inte samhällsnyttan överväger. För mer information, se länken till höger.

Vill man ha råd om hur man skall gå till väga när man stöter på en fornlämning, kan man vända sig till arkeologerna på Sigtuna museum, Stockholms länsmuseum eller Riksantikvarieämbetet.

Handlar det om en stor undersökning så sker den i tre steg, först en utredning, sedan en förundersökning och därefter en särskild undersökning, det vill säga en utgrävning.

Utredningen sker i två etapper. Först studeras arkivhandlingar, litteratur och gamla kartor över platsen. Därefter genomsöks området på plats. I andra etappen grävs provschakt och gropar för att spåra eventuella fynd.

Måste en fornlämning tas bort så sker en förundersökning för att ta redan på hur stort område som ska betraktas som fornlämning. Om fornlämningen tas bort så görs en särskild undersökning, det vill säga en utgrävning, som ska dokumentera hela fornlämningen.


Landskapets utveckling

På senare tid har arkeologer och historiker intresserat sig allt mer för hur landskapet utvecklats och hur den gamla landsbygdens byar och gårdar växte fram. Nyfynd kring äldre järnålderns stensträngar i södra Uppland gav många nya kunskaper om jordbrukets framväxt under bronsålder och äldre järnålder.

Nya tolkningar och nya utgrävning av gravar, kultplatser och fornborgar har bidragit till en helt ny bild av människors religiösa liv under brons- och järnålder. Likaså om hur landet kristnades.

Så gott som alla större arkeologiska undersökningar har kommit till som en följd av större byggprojekt för bostäder, offentliga anläggningar eller vägar, så kallade uppdragsundersökningar. Undersökningar enbart av forskningsskäl är inte så vanliga.

Målet med akademisk historieforskning är att producera ny kunskap och att förmedla teoretiska och metodiska kunskaper för ökad vetenskaplig information. Arkeologer, historiker, etnologer, kulturgeografer och många specialister på dessa områden arbetar alltmer tvärvetenskapligt.

Hembygdsforskning handlar ofta om gårds- och byhistoria. Lokalhistorisk forskning tangerar denna verksamhet, men är mer övergripande och allmängiltig.

Yrkesforskare och amatörforskare har alltmer ökat utbyte av sina erfarenheter och kunskaper av dokumentation respektive lokalkännedom. Mikrohistoria om vanliga människors vardagsliv och tänkande är en ny och växande vetenskap.

- Åke Ekdahl